Metal
Blackened/Virgin
"Metallica spelar thrash igen". Repliker likt den började dyka upp i början av hösten när första smakproven från nya skivan – "Hardwired" och "Moth into flame" – såg dagens ljus. Och förhoppningar väcktes på många håll.
Få band har annars haft ett lika skakigt förhållande med sina fans som Metallica. Historiskt har det handlat mycket om att de svikit sina rötter och gjort märkliga musikaliska val. På senare år har det varit en hel del uppmärksamhet kring bandets brister live. Från James Hetfields svajande croonersång, till det eviga tjatandet om Lars Ulrichs bristfälliga trummande. Eller Rob Trujillos pajasartade scenspråk.
Så, de Metallicafans som fortfarande finns kvar är ett härdat släkte, som gott kan belönas för lång och trogen tjänst. Och där kommer "Hardwired" riktigt lägligt. Det är den klart mest intressanta skiva Metallica släppt på många år.
Hur är det med thrashen då? Ja, den finns där men "Hardwired" är långt ifrån någon thrashplatta. Det var många år sedan Metallica gjorde några försök i den genre som de själva var med om att bilda i början av 80-talet, så det är fullt förståeligt. Tidiga Metallicas storhet satt mycket i musikens opolerade råhet, och den lyckas de aldrig få fram riktigt här.
Men det finns tillräckligt med nickningar i thrashriktningen för att blidka fansen. Förutom tidigare nämnda singlar är det framförallt "Atlas rise" som är ett snyggt återbesök i "Master of Puppets"-land. Och i "Dream no more" kommer också den gamla demongestalten Ktulu tillbaka. Och att få med thrashen så här på ett hörn känns som ett mer lyckat drag än att ge sig på att återskapa historien fullt ut.
Ett av spåren förtjänar ett särskilt omnämnande. "Halo on fire" är ett monster till låt, som är så pass bra att den lämnar lyssnaren med en känsla av att Metallica slösat bort de senaste 25 åren av sin karriär.
Metallica har aldrig varit bandet som snålat med att släppa ifrån sig material. Så inte heller med "Hardwired". Skivan spänner över 12 låtar och 75 minuter. Det är visserligen inte mastodont-långt, men kunde gott ha kapats en del. Visst mått av utfyllnad finns, trots allt. "Murder one", som är en hyllning till Metallicas musikaliska hjältar, skulle exempelvis kunnat stanna på skiss-stadiet. Särskilt som Metallica redan gjort så många (och så bra) hyllningar genom valet av covers genom åren.
Och det är kanske inte så många spår utöver "Moth into flame" som kommer att slå sig in i låtlistan live – det är rejält trångt om utrymmet där – men på skiva är det här riktigt kul och bra.