”The importance of being Earnest”. Medverkande: Sebastian Durán, Hannes Öberg, Nils Hübinette, Richard Hamrin, Ingrid Tobiasson, Francine Vis, Vivanne Holmberg, Emma Sventelius. Scenografi och kostym; Marika Feinsilber. Tonsättare och dirigent: B Tommy Andersson. Librettist och regi: William Relton.
Vadstena slott 21 juli
Andersson har klätt Oscar Wildes komedi från 1895 i musikalisk dräkt. Relton har varsamt skalat bort drygt hälften av pjäsens manus så att orden får plats i den halvannan timme långa föreställningen.
Handlingen är – som sig bör i en komedi – aningen skruvad. De båda unga kvinnorna Gwendolen (Francine Vis) och Cecily (Vivianne Holmberg) har var för sig planerat att de ska gifta sig med någon som heter Earnest (en ordlek; namnet är också engelska för ”uppriktig”). Vännerna Jack (Sebastian Durán) och Algernon (Hannes Öberg) gör vad de kan för att leva upp till förväntningarna. Men Gwendolens mor, Lady Bracknell (Ingrid Tobiasson), drar minst sagt öronen åt sig när hon får veta att Jack inte bara är föräldralös utan till råga på allt hittades i en väska på Victoria station. En minst sagt disträ guvernant, Miss Prism (Emma Sventelius), visar sig ha en hel del att förklara och naturligtvis slutar allt lyckligt.
De två akterna (en inomhus och en utomhus) spelas på en sparsmakat och effektivt scenograferad golvyta. Instrumentalisterna skymtar bakom en av två stora vepor. Tv-skärmar och speglar gör det möjligt för sångarna att se dirigenten i alla väderstreck.
B Tommy Anderssons musik är modern och definitivt hans egen, men då och nu väver han in teman från de stora mästarna. Den femtonhövdade orkestern levererar en diskret matta av ackord och harmonier på vilken sångarna sjunger sina repliker med en tydlighet som operagenren inte är särskilt bortskämd med. Den välartikulerade brittiska engelskan flödar fram så att man nästan glömmer att det är en operaföreställning man bevistar. Här är verkligen den fyndiga texten i centrum.
Andersson har bland mycket annat tidigare även komponerat för körer, vilket märks. Sångarna tillåts sjunga i bekväma lägen och det finns inte ett spår av de gränstänjande tonsprång som annars verkar locka så många nutida tonsättare. Det här är samtidigt både fräscht och välljudande.
Ensemblen är jämn och alla känns som klippt och skurna för sina roller. Richard Hamrins betjänt/butler har ett komiskt driv med nerverna på utsidan av kroppen. Och hovsångerskan Ingrid Tobiasson vågar släppa fram riktigt fula toner i sin frustration – underbart att höra. Vi som minns Edith Evans som Lady Bracknell i filmen från 1952 har inget att frukta. Tobiasson sjunger den klassiska repliken ”A handbag” så att det dryper av nedlåtenhet.