Det går inte att värja sig från det faktum att YAST låter bra. Ljudbilden är oantastlig, sången är välavvägd och vemodet är stort. Den tillbakalutade lugna känslan av att titta upp på en klar blå sommarhimmel och veta att man inte behöver göra något annat än att ligga där. Men efter ett tag börjar jag leta efter orosmoln på himlen, flygplan som stör – ja, vad som helst som gör att YAST skiljer sig från hundratals andra popband i Sverige med lång lugg och snedbena. Jag hittar ingenting.
YAST: YAST
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.