PROTESTROCK
CCCC
Mikael Wiehe
Protestsånger
Parlophone/Warner
– Jag blir arg nästan varje dag. Det räcker att jag öppnar morgontidningen, säger Mikael Wiehe i en färsk intervju i Göteborgs-Posten.
Men aldrig så ilsken att han inte kan formulera sig. Om klassfrågor, skola, omsorg och äldrevård. Det är valår och det känns att den gamle agitatorn har väckts till liv. Skivan inleds med "Den brända jorden". En lika sorgsen som kraftfull betraktelse över den borgerliga alliansens nedmontering av välfärden.
Här är han på sin mammas gata. 68 år, forever young i sin attityd. "Låtarna är enkla", skriver Wiehe i pressreleasen, "de ska kunna spelas från ett lastbilsflak med en akustisk gitarr om man vill”.
Javisst, men om texterna spinner kring ämnen som motstånd, kamp, svek och försoning så är musiken mer splittrad. Det är rock, visa, väckelsesånger, rockabilly, klezmer och alternativcountry om vartannat. Mest egna låtar men också lyckade översättningar av Bob Dylan, "Only a hobo" och Tom Waits "In my neighbourhood”. Tolkningar som får mig att förundras, låtar som fortfarande glöder.
Den allra bästa till sist. Jag älskar Fatboy-ljudet i gitarren i riviga "Jag går som en tiggare" och "Vem om inte vi", den känslosamma balladen till offren på Utöya. Mikael Wiehe när han är som finast.