Många av oss som följt - och älskat - Van Morrison sen slutet på 60-talet drömmer om att han nån gång ska spela in en lika cool och jazzig platta som "Astral Weeks". (1968). Kanske har senare års turnerande med just "Astral Weeks"-låtarna fått honom att att återupptäcka jazzen. Det vilar i vilket fall en lätthet över låtarna, en lätthet som varit borta i åratal. Till exempel är "Close enough för jazz" med Van på altsax ett riktigt fynd.
Texterna är svårsmälta. Van svingar vilt i låtar som "If in money we trust" mot allt från den globala världs(o)ordningen till att det visas för många skitprogram på tv. Röstmässigt är han i kalasform. Så det blir nog som Van-ligt. Alltså att jag får en daglig dos av Van the man för att ta mig igenom hösten.