Den excentriske vokalisten lämnade dock bandet efter succéalbumet "1984" och ersattes av den krullhårige fortköraren Sammy Hagar. Men nu skriver vi 2012 och bandet släpper ett album som är riktigt efterlängtat av fansen. Inte bara för att det är Van Halens första studioalbum på fjorton år, det är också David Lee Roths comeback som frontman i bandet.
En nytändning? Jodå. Förvisso inleder plattan ganska tamt och den smetiga singeln "Tattoo" hör inte till någon av de bättre låtarna. Men på albumets andra halva rycker bandet upp sig ordentligt, där riktigt tunga, fartfyllda och rockiga spår ¬- så som "Bullethead", "Honeybabysweetiedoll" och "Outta space" - visar att det är bra krut i kreativiteten fortfarande. Gruppen har till viss del gått igenom gammalt, överblivet material från 70-talet i jakt på nya idéer, och de har lyckats bra med det. Van Halen bejakar sina rötter och det blir inte det minsta mossigt. Snarare låter det som att bandet, efter många sorger och bedrövelser, har roligt igen.
Erik Sandberg