Bräcklig röst, bräckligt hjärta. På sitt nionde album låter Jay-Jay Johanson lika övergiven som någonsin -- men inte lika naken och minimalistisk som på de senaste skivorna.
Paletten har fått fler färger igen. Triphop-rytmer från 90-talet, syntar från 80-talet, elpianon från 70-talet och filmmusik från 60-talet färgar sångerna, som låter lika självklart klassiska som om Chet Baker sjungit dem på 50-talet.
Den sista heter ”Laura”, den handlar om Jay-Jays hustru, en fotomodell från Belgien, och är så hjärtskärande vacker att man förlåter honom för alla hans lögnaktiga låtar om olycklig kärlek.