Det är en ganska anspråkslös musikalisk vandring han tar oss med på. Ulrik Munther. De enkla gitarrackorden. Den okonstlade, hesa rösten. De raka refrängerna. Jag färdas mellan en genre som doftar amerikansk västkust och svensk dito, men där orden vill så mycket mer. Melodifestivalens dans till ett inferno av galaxer. Titelspårets rop från hustaken. Ulrik tycks sikta mot stjärnorna för att nå över hustopparna. Och musikaliskt, i sin genre, vidrör han åtminstone stundtals de tonerna.
Ulrik Munther: Rooftop
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.