Lundell är Lundell och låter som Lundell. Att det är bredbent rock i klassisk Springsteen-anda som gäller är ingen hemlighet. Visst, man kan alltid anmärka på att det är stereotypt och fritt från överraskningar. Men att vara kompromisslös och hålla fast vid sin grej, behöver inte vara fel.
Rösten känns engagerad redan i inledande ”Vi är inte arbetslösa”. Rock'n’roll-tugget stökas däremot rutinmässigt över av ett gäng kompetenta musiker. Och det är här skon klämmer.
För det mesta blir det inte rent dåligt, absolut inte. Men Uffes kompositioner tuggar oftast på tomgång. Det skulle behövas några toppar som lyser upp helheten. Inte ens rutinerade musikanter kan skapa magi av ett för grått råmaterial.
De mest spännande stunderna återfinns i småmystiska ”Poker i karibien” och ”L-bows & Kash” renljudsbändande gitarrer.
Däremot är ”Gå på tvärs” något av det mest pinsamma jag har hört på länge. Hur kan man komma på tanken att i stort sett planka riffet till ”Smoke on the water”? Fullständigt obegripligt.