Pappa Jim var amatörmusiker och brukade spela sånger från "The American Song Book" på pianot hemma på Forthlin Road i Liverpool. Och Paul McCartney har älskat dem sen dess, men vågar först nu, samma år han fyller 70, att ge ut dem på skiva.
Den musikaliska uppbackningen är superb, Diana Krall leder med säker hand sin tajta kvartett, solister/vänner som Stevie Wonder (munspel) och Eric Clapton (akustisk och elektrisk gitarr) gästar på några spår. Robert Hursts spel på ståbas är rena fröjden.
Sånger som "Bye bye blackbird" och "It?s only a paper moon" levereras med finess och charm. Paul sjunger mjukt tillbakalutat, nästan alltför viskande ibland. Han utmanar knappast crooners som Michael Bublé med detta, men det har kommit till ett litet sorgset stråk i rösten som tilltalar mig. Hör till exempel den känsliga tolkningen av Irving Berlins "Always".
Två egna låtar ingår, "Valentine" och "Only our hearts". Det säger en del om McCartneys hantverksskicklighet att dessa smälter in hur fint som helst bland klassikerna.
Lollo Asplund