Jag betraktar bilden ovan och blir lite rörd. 40 år försvinner i en blinkning. Jag kastas tillbaka till Västervik och visfestivalen är fortfarande ung och agendasättande; en succéspelning i Västervik och hela Sverige ligger för dina fötter. Så kändes det i varje fall.Visfestivalen var på den tiden mer än en vanlig spelning. Till stor del var den ett socialt event. Visgeneralen Hansi Schwarz bjöd artister, medier och festivaljobbare på en härlig tredagarsfest som inkluderade utflykter i skärgården och nattliga jam sessions i Båtmansstugorna.
Jag minns det som . . . magiskt. Både att som ung trubadurvalp få uppträda för "Sveriges kunnigaste publik" och att få lära sig visor direkt av maestro Fred Åkerström i en dunge på Hasselö. Eller att få spela upp "Säg vad blir det av oss när vi dör" mitt i natten för den helt exalterade upphovsmannen Alf Hambe. Vi unga debutanter, själv var jag 22 år, höll oss lite för oss själva. När vi jammade blev det inte så mycket Evert Taube eller Ruben Nilsson. Vi körde hellre låtar av The Band, Crosby, Stills, Nash & Young, Jackson Browne - och oss själva.
Jammandet fortsatte in på morgonen på hotellrummen. Jag delade rum på Centralhotellet med en ung, lovande, supertrevlig kille från Sandviken: Tomas Ledin. Han och jag hängde - och sjöng - mest med den 16-åring från Stockholm, vars namn då var på allas läppar: Ted Gärdestad.
Överallt tog Ted fram gitarren, överallt testade han nya melodisnuttar på oss. Han var liksom ständigt påkopplad. Vänsterhänt som han var höll han gitarren som Paul McCartney och älskade låtarna från Pauls album "Ram". (Jag kan fortfarande inte lyssna på "Ram" utan att tänka på Ted).
Ted hade precis breakat och nu låg han etta på alla tänkbara topp- listor med "Jag vill ha en egen måne". Så länge vi höll oss borta från Stegeholms slottsruin så charmade han alla med sin smittande energi. Men ju närmare entrén han kom desto blekare blev Ted om nosen.
- Jag minns det där mycket väl, säger Tomas Ledin när jag ringer upp honom för att prata Västerviks- minnen.
- Ted var vit som ett lakan i ansiktet, fick till en början ingen ordning på bladen på sitt notställ, kom av sig och det var allmänt kaotiskt. Men när han fick hjälp med kompet av Benny Andersson blev konserten väldigt bra och hela ruinen kunde andas ut.
Vad minns du från din egen debut i slottsruinen?
- Fred Åkerström stod bakom scenen när jag sjöng och det kändes mäktigt. Fred var kung i Västervik, i alla fall de somrar Cornelis inte var med. Jag sjöng säkert på engelska, några sånger från min debutplatta "Restless mind". Och kanske "Då ska jag spela".
Visst var det så att du skrev "Blå blå vindar och vatten" under visfestivalen 1972?
- Ja, jag höll i alla fall på med den. Skrev början på låten hos mina föräldrars stuga i Ådalen och avslutade den veckan därpå i Västervik och Oskarshamn.
Om du jämför Västerviks visfestival nu och då?
- Ja, det är som natt och dag. Då gick allt på mer lösa boliner, jag tror knappt att det ens var någon soundcheck. Socialt var det roligt med båtutflykterna. I dag är allt mycket proffsigare, festivalen har hittat en lämplig form, men festivalkonkurrensen är samtidigt mycket hårdare. Men det är smått otroligt att visfestivalen snart fyller 50 år.