Kaxiga Strokes. Med sina näsvisa sånger om snutar i New York och annat uppstudsigt. Det här är inte alls så. Ingen punk, ingen attityd. Mest bara arrogant. Tyvärr inte på något coolt sätt. Istället är det här mer som ett ställningstagande från ett band som inte har något att säga. Eller någon slags dansflirt som inte svänger alls. Bara att en låt som One way trigger låter som en billig stöld av a-ha och dess Take on me! Allt flyter på i en seg ström där målet tycks vara att sjunga i falsett så ofta det går. En bra sång i 5050. Lite sväng. Annars? Icke.
The Strokes: Comedown machine
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.