Det ger hans karaktäristiska röst en mjukare inramning, men innebär ingen total makeover. Tomas nosade på visgenren redan för 40 år sen med sånger som ”Blå blå vindar och vatten”.
”Höga kusten” är ett ganska spretigt album, men domineras av glad vispop, framförd av idel ädel folkmusikadel. Esbjörn Hazelius och hans vänner lirar med ett leende i mungipan. Ett leende som smittar.
Albumet är en stor kärleksförklaring till en geografisk plats, visan som genre, att söka sina rötter och till farmor Svea och farfars Josef. Det sjungs på mål i låtar som ”Ä lu oäten?” och ”Hammarn under bönninga”. Alltsammans skönt medryckande.
Starkast intryck gör ”Min farfar gick i tåget”, som tar oss tillbaka till 14 maj 1931 och skotten i Ådalen, där fem arbetare dödades av svensk militär – ”för några ynka örens skull”, som Tomas uttrycker det.
Tveklöst skivans höjdpunkt, kanske det finaste Ledin någonsin skapat.