Malmöbandet Skilla ger mångbottnade bilder. Det är intensivt och samtidigt ett stycke smarthet. Det är pop och goda sånginsatser. Aldrig någonsin tråkigt. Det går nämligen inte i en värld full av längtan och åtrå. Bäst är när känslan är så stark att den nästan måste skrikas ut. Som i fina "The offer". Från lugn till storm i samma sång. Minst intressant är det när inspiration gränsar till känslan av jag har hört det förut. Som ett slags försök att vara något annat än sig själv. "The song of the heart" känns Björk utan att vara det. Jag undrar varför det blev så? Men i stort sett är "A storm" ändå en bråkigt vacker insats.
Skilla: A storm
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.