Storögd skrider man genom Sigur Rós katedral av ljud, häpnar över rymden och ljuset och hur en isländsk gossoprans röst ekar bland valven. Den förra skivan var nästan folklig i sin pendling mellan det lekfulla och det sakrala, den här är mer entydigt högstämd och tålamodskrävande. En mindre rastlös lyssnare kan nog falla i trans inför Islands näst mest kända artister.
Om Björk är en gejsr med häftiga eruptioner påminner Sigur Rós mer om vulkanaska. Den bara hänger där, i luften, och allting står stilla.