Isländska Sigur Ros gör musik som är extremt full av bilder. Ändå förstår jag ingenting av vad man sjunger. Det är ändå en musikalisk resa med svängningar i humör som känns otroligt speciell. Den här gången tycker jag också att man faktiskt har hittat mängder av bra stycken musik i sin resa genom musikens vatten. Man kostar på sig att låta mer än bara vackra och dramatiska. Låtarna har fått sin form och det kan inte bli på annat vis än så här. Jag tycker också att man har fått till ett par av sina bästa sånger, någonsin. "Brennistein" hänger kvar länge i systemet efter att låten tagit slut. Som en signaturmelodi till en dramatisk resa. Eller i Isjaki. Glasvegas skulle ha varit avundsjuka. Det är mäktigt och storslaget och en melodi som sitter som klister.
Sigur Ros: Kveikur
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.