Jag blir glad när jag hör inledande "Sugar”, en enkel poplåt med smittande melodi där sångaren Adam Olenius skärande intensiva röst får fritt spelrum. Efter det får man leta efter Olenius stämma. Den är djupt gömd under lager efter lager av allehanda instrument och rösteffekter. Ibland lyckas den kompakta ljudbilden förmedla visst sväng, men mestadels känns det som att jag vadar fram i ett hav av ändlösa åttiotalssyntar. Ljudmattorna tar på krafterna och efter ett antal genomlyssningar av skivan låter jag ”Sugar” gå på repeat och struntar i de efterföljande elva sångerna i ren överlevnadsstrategi.
Shout out louds: Optica
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.