Sedan började de flörta med den amerikanska marknaden. Och tvåtusentalet har bestått av ett långvarit och smärtsamt försök att låta så mycket tysk power metal som möjligt. Med det i åtanke är ”Sacrifice” ett bevis på att hoppet inte är ute, att bandet nu har förstått vad Saxon egentligen handlar om och söker sig tillbaka för att hitta rätt sound. Tyvärr är steget alldeles för litet och power metal-känslan hänger kvar över musiken som en olycksbådande osalig ande. Ett orosmoment är att det mest åttiotaliga och rockigaste bidraget, ”Standing in a queue”, är precis så tråkig som titeln antyder.
Saxon: Sacrifice
I början av åttiotalet var Saxon det mest brittiska av alla band i New Wave Of British Heavy Metal-vågen med sin jordnära och skitiga arbetarklass-hårdrock.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.