Att Lars Winnerbäck skulle vara tråkig, enformig och en kille som sejfar är den vanligaste missuppfattningen om honom. Faktum är att han kickar kompmusiker på löpande band och man får leta sig tillbaka till förra decenniet för att hitta två album i rad med samma musikaliska inriktning.
Under 2000-talet har han betat av sound efter sound – bredbent arenarock, stillsam viscountry, folkmusik, en helt annan sorts bredbent arenarock.
Till förra årets turné satte han ihop ännu ett nytt band, till stora delar baserat på nerlagda Hellacopters. Det är ungefär samma gäng som nu har fått följa med till den ödsliga studion på Irland (fansen har kunnat följa inspelningarna på www.winnerback.se). Vilket inte alls var givet. 2011 turnerade han med bara en pianist och en cellist, och jag vet att han funderade på att låta dem bilda studioband.
I nästa vecka kommer ”Hosianna”, fyra år efter förra skivsläppet. Redan omslaget slår an tonen: en mörk Winnerbäck framför mörka träd, mörka moln och ett par gravstenar.
Och visst, det är en mörk skiva. Efter ett par lyssningar går det också att slå fast följande:
1 Största inspirationskällan denna gång heter Thåström.
2 Det är Winnerbäcks klart mest religiösa album. I nästan hälften av låtarna dyker Gud, Jesus, himlen och kyrkor upp.
3 Han har förmodligen skrivit sina mest genomtänkta texter någonsin, med extremt många ”jag” och nästan lika många ”du”.
Att göra en helt rättvis bedömning efter två lyssningar går inte, men här är mina spontana betyg och intryck av samtliga låtar på ”Hosianna” (se recension till höger).