Ron Sexsmith ger nu ut sitt trettonde album. Här återförenas den kerubkindade kanadensaren med Mitchell Froom, Sexsmiths producent i början av karriären. Det var på tiden!
Froom tar fasta på Sexsmiths melankoli. Sånger om döden, missbedömningar, stigar som aldrig beträddes. Vackra, böljande melodier som fått snygga, diskreta arrangemang; en stråkvartett här, en träsblåsensemble där. Och faktiskt ett helt dixielandband i "Me myself and wine".
Jag gillade för all del även hans förra, poppiga album "Long player late bloomer", men det här är Ron Sexsmith "på riktigt". Med svaj på rösten och den tolvsträngade Rickenbackern på armlängds avstånd.