Jag tyckte mycket om ”Rikitikitavi”, Rikard Wolffs skönlitterära debut från 2011. Ingen skonades i denna uppväxtskildring, allra minst han själv. Detta album kunde vara bokens soundtrack. Här finns samma höga krav på äkthet och ärlighet, samma pulserande längtan efter kärlek och mirakel.
Att fina svenska låtskrivare som Anna Ternheim, Andreas Mattsson och Lisa Ekdahl nu är med och bidrar betyder inte att Rikard Wolff överger det franska tonspråk man förknippar honom med. Du som minns ”En förlorad sommar”, Rikard Wolffs (och Tomas Andersson Wijs) bidrag till årets Melodifestival, vet hur det låter.
Finstämt och känsligt, ändå kommer jag inte riktigt intill låtarna. Dt blir lite för enahanda. För många ballader på raken begränsar, helt i onödan, Wolffs uttryck.