I inledande "Are we all we are" lämnas inga skrymslen ljudlösa när taktfast, militanta trummor pumpar på. Pinks pondus är smittande, men tyvärr dränks hon i ängslighet. Oron att inte bryta igenom i radioreklamhitsens volymhets.
I korta avskalade stunder kommer Pinks nyanserade kvaliteter fram. Inte minst i snygga duetten "Just give me a reason" med Nate Ruess. Men i mixerrummet kan man inte låta bli att lägga på ett överdimensionerat trumkomp helt i onödan.
Historien upprepar sig hela tiden. Helst ska det vräkas på över alla breddar, och Pink får ta i från tårna för att få en syl i vädret.