Kultbandet Pere Ubu har aldrig låtit som något annat och gör inte så denna gång heller. Det är taggtråd, gnissel och oljud. Ibland är det tveksamt om det ens går att kalla det som kommer ur högtalarna för musik. Samtidigt är det med häpna öron som jag går igenom dessa spår. För inte är det helt och hållet ointressant. Framför allt när bandet blandar sin poesi med ett slags bullrigare enformighet som visar på rytmen hos en maskin. Det är hypnotiskt galet. Bilderna är många. Och det går inte att låta bli att ta sig från sång till sång. Nyfikenheten gör att jag vill veta hur bandet ska krångla sig ur varje situation man sätter sig i.
Pere Ubu: Lady from Shanghai
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.