Det är smått fantastiskt. Paul har fyllt 71 och har inget att bevisa. Men den djärvaste och mest kreativa av Beatlarna ligger inte på latsidan, han vill fortfarande leka och experimentera. Låt vara att blinkningarna oftast träffar oss som var med på 60- och 70-talen och att sångerna är lite ojämna.
McCartneys låtar har här klätts i moderna ljudbilder. Fyra heta producenter, bland dem Mark Ronson (Amy Winehouse) och Paul Epworth (Adele) ser till att Paul hamnar rätt. På ”Queenie eye,”spelar Epworth trummor medan McCartney sjunger, lirar piano, bas, gitarr, lap steel, synth och mellotron. Låten med sitt pumpande piano känns som en sprallig kusin till ”I am the Walrus”. Singeln ”One” är lika enkel som genial.
Jag gillar också ”Everybody out there”. Den börjar som en Wingslåt med en skog av akustiska gitarrer men som i slutet flippar ut i en slags speedad djungelkakofoni. Kontrasten till den självbiografiska visan ”Early days” kunde inte vara större. ”Queenie eye” bygger på en lekramsa från barndomens Liverpool. ”On my way to work” lånar titeln från en målning av Damien Hirst. Bara en sån sak.