Oskar Linnros: Klappar och slag

Efter några hits bröts hiphopduon Snook på mitten och vips hade vi två nya popstjärnor. Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros. Två producenter och artister med pop i blodet och soul i höfterna. Plötsligt hade vi svensksjungande artister som inte kom från Håkan Hellströmland. Inga indielirare alls.

Nej, seriöst hitlistsatsande blåögda soulpojkar som klev ner i fotspår som lämnats i den svenska pophistorien något, eller några decennier, tidigare av sådana som Orup, Eric Gadd och Mauro Scocco.

Oskar Linnros fortsätter på den inslagna vägen. Han ska följa upp en braksuccé och sånt är alltid svårt. Var är hitsen? Var han inte bättre förra gången? Frågorna surrar och sticks som bin utsläppta efter vintervila. Men Oskar Linnros verkar ta det hela med ett självsäkert lugn.

Han kan sitt hantverk och litar till sin talang. Sen kan inte ens han skriva givna hits på beställning. Den här gången har han gjort en jämnare skiva. En rytmbaserad popplatta med en hel del soul i ackordbyten, beats och basgångar. Gott så.