Det var en ny självsäker Pelle Hellström som klev fram med singeln ”När mitt blod pumpar i dej” 2012, som om han till sist valt väg mellan galenskap och genialitet, mellan dansgolvseufori och pojkrumsångest och inte längre vacklade mellan dem som på Nordpolens lysande debut från 2008.
Men så enkelt var det inte.
Nu sitter han med krossat hjärta vid sitt piano igen, lika omedveten om hur man uppför sig som när han gjorde bort sig i TV4:s Nyhetsmorgon. De glänsande balladerna krockar med hans vingliga röst och nakna texter.
Man rodnar när han sjunger ”saknar dina höfter som åker upp och ner, saknar mina löften att aldrig knarka mer”, när en stråkmaskin får musiken att stinka gammal schlager och när han pitchar sin röst som en sockerchockad smurf.
Pelle Hellström gör sig aldrig till, och just det är det geniala. Och han avslutar perfekt, med den bråddjupa ångesten i ”Stup”. Måtte han inte falla.