Nike Markelius, sångare, musiker och kompositör och en gång trummis i Tant Strul, blev sjuk och var på väg att bli utförsäkrad. Hon ville berätta om sin egen och andras utsatthet och bad ett antal författare att skriva texter.
Politiska texter om Sverige på 2010-talet. Om ökande klassklyftor, ekonomisk kris och (brist på) jämställdhet. Nike tonsatte och spelade in i Benny Anderssons studio, "där det var högt i tak".
Albumet bär ett tydligt släktskap med 70-talets politiska rock. Inger Edelfeldts "Utanförskap blues" ekar av Nationalteaterns låtar, mycket tack vare drivet och Lotta Partapoulis vilda, överstyrda gitarr.
"Chansen i ruljansen" bärs upp av samma beska feministiska humor som Röda Bönor levde på och Katarina Mazettis text "Allas lilla piga" känns som ett arv från den tidens succépjäs "Jösses flickor". Trots att den handlar om i dag.
Jag gillar skivan skarpt. Vi behöver känna lite helig vrede. Och få möta den skarpa ironi som den tyske 1800-talssatirikern Heinrich Heine bidrar med i "Vandringsråttorna", översättning Carsten Palmaer.
Allra bäst blir det när Nike står för både text och musik. "Den blåa handen tar" är en mörk ballad, där ord och röst talar klarspråk men där Fläskkvartettens närvaro gör musiken mystisk och levande.