Nicke Borg går helhjärtat in för sådan där svepande, evigt crescendo-sökande radiorock som är så effektiv, men samtidigt slätstruken och opersonlig. Tänk Andreas Johnson och ni har ett bra riktmärke. Den som hoppas på riffig rock får fortsätta leta någon annanstans. Eftersom jag befarade såsig Tomas Ledin-rock är jag ändå förvånansvärt förlåtande i min lyssning. Visst, efter ett tag blir jag irriterad när ännu en gitarrslinga försöker slita iväg mig på ännu en konstlad glädjetur men jag avböjer vänligt men bestämt och inväntar ytterligare en effektiv refräng istället.
Nicke Borg Homeland: Ruins of a riot
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.