På sitt andra soloalbum "Everybody knows this is nowhere" (1969) slog Neil Young världen med häpnad. Två av låtarna, "Down by the river" och "Cowgirl in the sand" var bägge cirka tio (!) minuter. Det var då, i dag höjer få på ögonbrynen när "Drifting away", nya plattans längsta låt, klockar in på 27 minuter.
Den som någon gång varit på en konsert med Neil & Crazy Horse vet att musikerna efter någon timme ställer sig i en ring och låter taggtrådsgitarrerna och övertonerna ljuda. Ibland når de klimax, ibland kommer de ingenstans med sitt tragglande. Men det är oavbrutet fascinerande att följa dem, vilket som.
En live-dubbel är alltid krävande, men jag kapitulerar. Inför Neils egensinne och för modet att larma på tills musiken lyfter. När allt stämmer för NY & CH så är de oslagbara. En låt som "She's always dancing" förtjänar klassikerstatus.
Kanske ingen skiva som kvalar in bland Neils tio främsta, men ett stort steg framåt jämfört med vårens hopplösa album "Americana".