När tonerna av inledande "Supremacy" rullar igång är första tanken att detta verk effektivt skulle kunna användas för musikalisk tortyr. Det är svulstigt, stundtals rejält irriterande och nästintill skrattretande pompöst - vilket med några få undantag beskriver även resten av skivan. Det finns ett par ljuspunkter dock, där främst "Madness" med sin dubstep-bas låter som ett Queen anpassat för 2012.
Detta är dock inte nog för att lyfta hela skivan och redan efter ett par genomlyssningar vill även den mest luttrade lyssnare förtvivlat erkänna sina innersta synder för världen.