Efter åratal ensam i studion ville Moby umgås och samarbeta lite. Så han bjöd in tre tråkiga farbröder (Mark Lanegan, Damien Jurado och Wayne Coyne) och tre begåvade tjejer (Skylar Grey, Cold Specks och Inyang Bassey) som fick sjunga. Och så tog han för första gången in en producent, Mark ”Spike” Stent, som inte förändrar ljudbilden ett dugg.
Det mesta är sig likt trots alla samarbeten. Det är samma pianon, syntetiska stråkar och stulna svarta röster från södern, samma storslagna svepande stämningar som vi förväntar oss av Moby i dag.
”Don’t love me” sticker ut med bluesigt pianoriff, kaxig sång och ett tempo som påminner om att Moby förr i tiden kunde få folk att dansa.