Glöm de sprudlande dansgolvsfyllarna “Kids” och “Time to Pretend”. Det har de två amerikanarna själva gjort för länge sedan. I stället förklarade de nyligen i en intervju att de inte skapar musik som ska gå att förstå första gången den spelas. Frågan är om det finns någon i deras tidigare beundrarskara som har tålamodet att vänta så länge. Till skillnad från debutens självklara hitpotential består detta tredje album av psykedeliska utflykter i ett land som redan beträtts av Mercury Rev, Air och ett LSD-marinerat Beatles. Efter ett par timmars rotation på skivspelaren börjar plattans subtila melodier träda fram ur alla flummiga hippieeskapader men vid det laget lär lyssnarna redan ha kastat in handduken.
MGMT: MGMT
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.