Konsert
Med: Camerata Nordica, Gotlandsmusiken och Östgötamusiken
Ledare och solist: Colin Scobie
Crusellhallen, Linköping, 24/11
Betyg: 3
Ett år försenade intar tre orkestrar från Kalmar, Gotlands och Östergötlands län podiet i Crusellhallen. Pandemin lade krokben för det planerade 250-årsfirandet av Beethovens födelse i december 1770.
Samtliga framförda verk är tillkomna i början av 1800-talet, en brytningstid mellan klassicism och romantik. Underbarnet Beethoven hade vid det laget avancerat till etablerad och allmänt uppskattad musikalisk storhet i det Napoleondominerade Europa. Inte sällan presenterades han som ”Louis” snarare än ”Ludwig”. Men att något var knas med hörseln hade han börjat märka.
Instrumentalisterna öppnar med Ouvertyren till Coriolanus. Detta är ett dramatiskt stycke med mycket uttryck och svärta och turtagningar mellan stråk- och blåsinstrument. Det skrevs för en tysk pjäs som byggde på Shakespeares drama om den romerske fältherren med samma namn. Men eftersom orkestrarna i Crusellhallen spelar utan dirigent, blir det snabbt bekymmersamt. Ingen finns på plats för att skapa dynamisk balans mellan instrumentgrupperna. I stället hamnar nu stråkarna tidvis lite i skymundan bakom de mer ljudstarka bleckblåsarna.
Den skotske violinisten Colin Scobie är solist i nästa stycke: Beethovens vackra och enda violinkonsert vars tre satser innebär ren och skär njutning. Den andra satsen har en helt ljuvlig start och Scobie tar vara på de uppåtgående rörelserna och de läckra, höga tonerna. Orkestern kompar stundtals violinen med ultralätta och extremt distinkta pizzicatotoner. Här fungerar samarbetet mellan orkesterns olika delar utmärkt!
En detalj bara: Beethoven vänder ofta på betoningarna så att jag ibland har svårt att avgöra om tonen utgör upptakt eller första slaget i takten. Här hade jag velat ha ett partitur att hänga med i, inte minst i den lekfulla tredje satsen.
I avslutande Beethovens Symfoni nr 5 blir det bekymmersamt igen, åtminstone i den första satsen. Än en gång på grund av frånvaron av dirigent. Har man ingen sådan att följa är det lätt att musicera på medhörning och då dröjer det inte länge innan musiken börjar spreta rent rytmiskt. Både Camerata Nordica och Crusellkvintetten är vana att klara sig utan dirigent, men när de tre ensemblerna kommer samman reder de inte ut denna utmaning till fullo.