När Borlängerockarna i Mando Diao tar sig an tio dikter av Gustaf Fröding, så gör de det med stort allvar. De har valt den vemodiga sidan av Fröding. Här finns ingen dans bort i vägen eller tjong fadeladeli, mer dödens dörr och min faders hus som är tomt och härjat.
Det är vansinnigt vackert och gripande, som en målning av Lars Lerin.
När jag hittat näsdukarna och snutit mig igenom de första känslostormarna börjar jag höra detaljerna på ett djupare plan. Det är musik som är konstnärlig, men okonstlad och ärlig. Samtidigt långt från den svenska visan. Det är storslaget, ibland symfoniskt. Ändå enkelt och utan krångel. De egna fina kompositionerna har fått smarta och uppfinningsrika arrangemang. Lyssna på "Strövtåg i hembygden", "En sångarsaga" som växer för varje lyssning, "I ungdomen", den enda glada... Det är stråkar här, en cittra där, xylofon, de två manliga rösterna (Gustaf Norén och Björn Dixgård) som slingrar sig om varann, lite Thorsten Flinck och en fin sånginsats av Linnéa Dixgård.
Ett enda klagomål har jag: Texterna i cd-häftet går ibland inte att läsa.
Annars: Ett mästerverk bland Frödingtolkningar.