Men det är faktiskt riktigt bra igen. Bandet har hittat sin egen lilla hage att strosa runt i. Det är folkigt, men i skålen låter man också klyftor av pop få plats, precis som skivor av multi-kulti och saftiga rytmer. Det är en fröjd när man vågar vara så fri.
Jag anar Fleet Foxes eller Grizzly Bear. Men är alldeles säker på att det inte är meningen. Det är bara stämsången som ger den känslan. Jag tycker dessutom att bandet har hittat en annan slags dramatik denna gång. Ett dystert konstaterande att det finns faror i horisonten. Det skapar spänning.