Det fanns ingen tid för eftertanke. Allt var bara framåt. Framåt till varje pris. Han ville att hans musik skulle vara en motkraft till denna utveckling. Musik fylld av eftertanke och reflektion.
Här står vi nu 12 år senare och nog skulle han kunna säga precis samma sak idag?! Både om samhället och om sin musik. Tomas Andersson Wij är en eftertänksamhetens poet, som ibland har känts mer än lovligt lillgammal i sina nostalgiska stockholmsbilder. Men det har vi svalt då han också är den svenska poppoet som är allra bäst på att stiga ur sina egna mollsatta minnesvandringar och sätta dessa i kontrast till nutidens Sverige. Han har en blick som ena sekunden kan zooma in 80-talet och nästa zooma ut till 2012. Han gör det i Bredäng och han gör det i sin egen själ.
Tomas Andersson Wij fyller 40 i år och han sjunger pricksäkert om att åldras, om att hitta hem och om att inte bli allt det där man en gång trodde man skulle bli. När han dessutom gör det i en fint luftig Andreas Mattsson- produktion och till melodier med livskraft i varje ackordbyte då är det bara att sätta på repeat, slå sig ner i favoritfåtöljen och följa den Wijska eftertanken hela vägen.
Mattias Ahlén