Pianisten Jesper Nordenström börjar spela något som påminner om Rachmaninov. Efter någon minut släntrar Lisa Nilsson in på scenen, lägger sig i soffan och börjar sjunga balladen ”Gryning”.
– Vi har tagit med oss replokalen på turnén, lyder Lisas förklaring till uppstället. Bandet spelar alltså låtarna inför publik innan de är riktigt ”färdiga”, för att få veta vilka möjligheter de rymmer. Kanske skojar musikerna bara med oss, må så vara, men femmannabandet är fantastiskt bra och mångsidigt, det tacklar pop, visa, mjukjazz, gospel, LeMarc-soul, you name it, allt med samma lätta självklarhet.
Det måste vara underbart att ha ett sådant stöd på scenen. Lisa Nilsson verkar också njuta fullt ut av tillfället. Jag har aldrig hört henne sjunga bättre. Den avslutande gospeln framkallade gåshud och en stående ovation.
Men nu går jag händelserna i förväg. Större delen av kvällens repertoar är hämtad från höstens ”Sånger om oss”, Lisas första album på svenska på sju år. Borta var då de brasilianska rytmer som inspirerat henne under stor del av 2000-talet.
I stället träder hon här fram som en fullfjädrad textförfattare. Gripande sångtexter om identitet, konflikter och längtan efter försoning, texter som andas desperation och livserfarenhet.
Om texterna är på allvar så är mellansnacket desto mer roande. Lisa skojar om allt mellan himmel och jord, men mest av allt med sig själv. Hon ironiserar över att hon spelat för kungahuset, sina omskrivna bröst, ger en elak släng åt Skavlan och så vidare. Och så berättar hon om sina östgötska rötter. Pappan Gösta spelade piano i proggbandet Vildkaktus tillsammans med Olle ”Lennon” Nilsson, en av denna konserts många omistliga upplysningar.
”Sånger om oss” är till stor del komponerade tillsammans med strängaspelaren Mattias Torell, som är med i bandet. I melodier och arrangemang kan man skönja påverkan av legendarer som Joni Mitchell och kanske också Kate & Anna McGarrigle.
Det är varm musik, genomarbetad. Men som Lisa själv konstaterar: för många ballader på raken tenderar att ta ut varandra. Så det är skönt att Lisa avslutar det ordinarie programmet med en självhäftande radiohit som ”Sången om oss”. Ett samarbete med Peter LeMarc, som fick Crusellhallen att komma på fötter.