Det är det där snygga sättet då rösten knappast vidrör tonerna men ändå skapar emfas som får mig såld. När anslaget vänder mellan djup och höjd i samma andetag, då ryser jag. Och i ackompanjemangens vandring mellan utfyllnad och känsloförstärkare genereras ren musikalisk skönhet. Ändå är helhetsintrycket att det blir lite mycket röstexerciserande, att pretentiöspopen segrar över uttrycksfullheten, och att flertalet låtar bara blir transportsträckor mellan sångerna jag låter fylla mitt rum gång på gång.
Leona Lewis: Glassheart
Foto: Wong Maye-E
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.