Många artister vräker ur sig låtar till höger och vänster. Skriver åt andra, har sidoprojekt och lägger pannan i djupa veck när det ska sållas albumlåtar.
Inte Lars Winnerbäck. Enligt honom själv har han skrivit ungefär 13 låtar de senaste fyra åren. Tio av dem har fått plats på ”Hosianna”.
Men så har han också fått ihop sitt jämnaste och mest helgjutna album hittills. ”Hosianna” saknar nästan helt de transportsträckor som befolkat hans tidigare skivor. Inte bara i låtlistan – texterna är mer genomtänkta än någonsin. De utfyllnadsrader som ibland har skymt sikten för hans förmåga att låta det personliga bli allmängiltigt är borta. På ”Hosianna” får vi nya nycklar till personen bakom låtarna, och fansen får en rad nya låtcitat att tatuera in på vader och underarmar.
Det är Gud, Jesus, himmel och helvete. Det är Thåström och Snoddas. Det är den alldeles formidabla ”Vem som helst blues”, där Winnerbäck bjussar på en både inre och yttre resa av ”Söndermarken”-klass.
Jag tror banne mig att vi ska hålla tummarna för att det tar fyra år även till nästa gång.