Tundran karaktäriseras av permafrost med låg och ömtålig vegetation. De karga vidderna täcker en femtedel av jordens landyta. Här sveper Laleh fram som en isdrottning. Ett glesbefolkat landskap där det går att röra sig fritt och ostört. Här finns ingen som ifrågasätter och klampar in i den kreativa sfären.
Ibland blir det så där svävande vackert, som i ”Speaking of truth” och ”Stars align”.
Men Laleh har också en förmåga att vinda in sig i effekternas outsinliga värld. Det som kunde ha blivit så starkt och hudnära försvinner bort i chorustyngda röster och avlägsna ljudmattor.
Varför måste hon distansera sig i en sval bubbla? Kreativ frihet i all ära, men jag önskar att någon pickar hål på hinnan så att överflödig sörja rinner ut.
I avskalade stunder på scenen går det att möta Laleh på ett helt annat sätt. När hon sätter ner fötterna på låg och ömtålig vegetation och kommer nära.
Då träder Laleh fram i full kraft.
Jag får en smak av det i ”Return to the Soil”. Där vill jag stanna kvar.