Jag är inte förvånad över att norska Kvelertaks musik av ”gap-och-skrik-och-dunkadunka”-format har nått ut till en större publik än vad som på papperet borde ha varit möjligt. Bandet blandar vilt bland musikstilarna och tillsammans med ett väl tilltaget sinne för klistriga melodier har det visat sig vara ett lyckat koncept som tilltalar och lockar. Tänk dig en blandning av de norska kollegorna Satyricons rockiga black metal, Turbonegros attityd och Hausts elaka vansinnesrock.
Kvelertak: Meir
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.