"Absinthe" raketstartar med Anders Olssons ånglokspulserande trummor. Hetsigt och snabbt får musiken fart på en trött skalle och slöa ben.
Sedan mjuklandar han i balladen "The game" med tjejkören från Göta Tranebergs damhockeylag.
Tempoblandningarna fortsätter och musiken är bara så tokigt jävla bra. Charmig och luftig och lätt. Bär på ett sorgset drag utan att bli banal.
Allt arrangerat med ett stabilt och subtilt sväng i detaljerna. Richard Krantz slirar med en mästerligt handsmekt slide över strängarna på sin steelguitar. Han skapar en genuint egen och unik ljudbild. Jag älskar hans glidande och svullna toner som växer till sjungande sånger.
Kanske hörs ett litet svagt psykedeliskt blues- eller jazzeko från hans musikaliska fotfäste.
Melodisnygg jättemusik från en varm själ.