POP
CCCC
Kent
Tigerdrottningen
BMG/Universal
”Bara upprepning kan döda oss.”
Orden är Joakim Bergs, förstås. Han sjunger dem i andra låten på bandets elfte album. De är värda att lyssna till och tänka på innan du dömer, innan du slår fast att Kent inte borde låta så här.
För ”Tigerdrottningen” är deras glassigaste produktion, glansigt plastig som Los Angeles där den spelades in. Men den glittriga kostymen skaver. Jocke Bergs röst hör inte hemma i den neonblanka disconostalgin, och hans ord är av en annan art.
Själv brukar han tona ner texternas betydelse. För oss andra är de livsviktiga. De har blivit bevingade ord, äktensskapslöften, tatueringar och tidningsrubriker.
Om du också saknat Jocke Bergs texter, om du också tyckte att förra albumet handlade för mycket om urtidsdjur, egyptiska gudinnor och lampor som inte skulle släckas, så har jag goda nyheter för dig. På ”Tigerdrottningen” är Jocke Berg i sitt livs form.
Han tar avstamp i ett flyktingöde, skildrar ett skymningsland där rädslan sprider sig i ljuset från små skärmar och han blir stående mitt i trafiken, paralyserad av skam när han hör en av sina egna patetiska sånger. Texterna är fulla av precisa bilder och politisk poesi, naken kärlek och självironi.
Kanske har han aldrig varit öppenhjärtigare än så här. Konturerna av en skilsmässa blir skarpare. I sista låten går han längst, han raderar alla bilder och alla mail, och samtidigt kliver Sami Sirviö längst fram med sin gitarr.
Om du då fortfarande tycker att det inte låter som Kent borde göra, så kan du aldrig bli nöjd.