Kanye West är provokativ av naturen, med stormningar av prisutdelningar och uttalandet ”George Bush doesn´t care about black people” som minnesvärda exempel. Och visst fortsätter han provocera. ”Yeezus” är provocerande tråkig. Han är varken överdådig som på ”My beautiful dark twisted fantasy” eller sparsmakat galen som på ”808´s and heartbreak”, utan hamnar i ett ingenmansland nånstans emellan. Halvtradiga elektrobeats blandas med stiltypiska soulsamplingar, där de senare står för plattans höjdpunkter. Och när helheten inte sitter som en Nilla Fischer-glidtackling på smalbenet märks Kanyes begränsningar i rappen desto mer. Autotune-eländet, som han använder flitigt, hjäper inte till precis. Tänk att istället få höra rappare i klass med Stor och Linda Pira över de snygga beaten till ”Blood on the leaves” och ”Bound 2”.
Kanye West: Yeezus
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.