Junips andra fullängdare gör mig frustrerad. I ena änden av spektrumet finns höjdpunkterna, däribland folkpoppiga ”Line of fire” där José Gonzales sveper mig av mina fötter och får mig att minnas Nick Drake samt långsamt framåtsvävande ”Walking lightly” med monotont sväng. I andra änden finns tristess, synthtoner som mest döljer sångarens stämma och fuzziga utsvävningar som inte leder någonstans. Det är som att två sidor slåss om utrymmet. Jag håller tummarna för att folkpopen vinner över Sobril-popen nästa gång.
Junip: Junip
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.