Johnossis fjärde skiva ”Transitions” inleds i en förebådande ton; låten ”Into the wild” bygger upp en stämning av att något riktigt storslaget är på väg att skölja över trumhinnorna. Och mycket riktigt briserar låten i ett släpande mäktigt crescendo.
Därefter är det bara att njuta. På ett sätt är allt som vanligt - vi får en dos av Johnossi-essensen; vemodiga melodier, snygga trummor, trasiga gitarrer och sång som speglar en desperation så vacker att högtalarna brister. På ett annat sätt är det mycket som är nytt . Johnossi har aldrig låtit vackrare än i ”For a little while”, samtidigt som de aldrig varit hårdare än i ”Seventeen”.
Sen är det pianoinslaget. Johnossi-puritaner kan säkert hävda att ett tredje instrument är att ta förnyelsen för långt. Men det är Martin Hederos som sköter pianosysslan, och visar återigen att han är oöverträffad i Sverige som rockpianist. Ta bara slingorna i ”Gone Forever”, och det räcker som svar till tvivlarna.
Avslutande ”Great Escape” är så bra att det inte går att göra mycket annat än att skratta rakt ut, och det ger ytterligare tyngd åt slutsatsen – det behövs inte mycket mer musik än så här i år.