Vad gör vi med gamla hjältar som tar på sig skorna på fel fot? Vad gör vi med åldrade solariebruna indiepopstjärnor från 80-talet som har tappat karta och kompass men fortfarande hoppas på att någon bjuder på en drink och en ryggdunk i närmsta bar? Vad gör vi med Johnny Marr?
Jo. Vi fortsätter att kalla honom hjälte. Fortsätter att sätta upp honom på listan över mest inflytelserika popgitarrister någonsin. Fortsätter att spela hans gamla Smiths-hits och ler överseende åt hans första soloskiva någonsin. Ler överseende åt hans tråkproducerade britpoprock. Och möjligen ger vi honom den där ryggdunken för att han, trots allt, fortfarande kan få ihop några fina gitarriff.