Ett halvt decennium har gått sen Jens Lekmans senaste fullängdare "Night falls over Kortedala". Ett livstecken kom förra året med singeln "An argument with myself", annars har Lekman hållit sig undan rampljuset. Vad har han gjort under tiden? Ja, om man ska tro hans senaste alster så har han fått hjärtat krossat samt hängt i stora vida världen, företrädelsevis Melbourne, Australien.
När nu Lekman återvänder till plastformatet så känns han snabbt igen. Det går inte att missta sig på hans vibrerande röst och hur varje sång är en liten berättelse med texter som känns djuplodande och fåniga på samma gång. Det är mer sparsmakat än tidigare, här hålls det igen på stora bombastiska stråkarrangemang och sing-along-refränger. Stilla drömlika poptoner får ackompanjera texterna om hjärtesorg. Efter en stund känns de liknande uppläggen lite tradiga. Uppstickare finns i form av den underbart rörande och träffsäkra "I want a pair of cowboy boots" samt den självklara singeln "I know what love isn?t" där refrängen är för bra för att förbli osjungen av min kraxiga stämma. Men när raderna "broken heart" har nämnts femtioelva gånger vill jag mest be Lekman att rycka upp sig.