Han var ledarfigur i Grandaddy och fixade sånger som ibland var ett slags fortsättning in i ett nutida Pink Floyd. Jag gillade flummigheten. Det var alltid så avslappnat trots att det inte alltid var så lätt att förstå.
Jag tycker att han lyckas fortsätta denna resa. Det här skulle lika gärna kunna vara den lyckade uppföljningen av succén "The sophtware slump" från 2000. Den som aldrig kom. Bara en annan lite mer misslyckad. Eller den perfekt svulstiga skiva som Flaming Lips aldrig tycks få till igen. Det här är helt enkelt en mysig resa genom tjocka moln av fånighet, styrka, lite sorg och flykt över en och annan bergstopp.