James Blake tar sin melankoliska balladkärlek till en ny nivå. Upp ur dub step-källaren för gott och in i skymningslandets vemodiga melodilandskap. Den unga engelsmannen blir soulsångare på riktigt, och landar sitt rymdskepp överraskande nära Anthony and The Johnsons kabarétält. James Blake räds aldrig det patetiska. Han lägger sig ofta nära den minerade gränsen, men litar blint på sin osvikliga instinkt som producent och låtskrivare.
Det här är fint. Det här är vackert. Det är storstadsblues när den är som blåast och mest förtrollande.